Februari 2002
NÅGON DÄR UTE KALLAR MIG SVARTSKALLE

Det är någon utan namn och ansikte därute i det stora samhället som vill kalla mig, stämpla mig, behandla mig svartskalle. Och vill ha mig bara som svartskalle. Inte bara mig utan två miljoner svenskar med invandrarbakgrund. Det är någon därute som vill skapa bidragsberoende människor med dåligt självförtroende och osäkerhet i miljonprogramområden och dessutom slussar in dem automatiskt till depression, utanförskap, isolering och ett "vi-och-de - samhälle".

Det är någon därute som ogillar mig bara för att jag inte liknar killen på Kalles Kaviar. Jag vet inte hur denna hemliga någon ser ut i välfärdstatens okända labyrinter, vad han äter för mat och var han är uppfostrad, men han (det är säkert en han!) bor någonstans i Sverige. Men denna hemliga någon vägrar släppa mig in i det svenska samhället vad jag än gör. Trots tjusiga makthavaruttalanden och tusentals sidor om integration och förståelse händer just ingenting i vårt vackra land.

Det är någon därute som ofta gör mig förbannad och gör mig till fånge i mitt identitetsbagage och exkluderar mig ifrån sitt svenska samhälle.

Och just nu är jag ännu mera förbannad: jag känner att intoleransens vindar blåser kallt igen runt om i Europa ifrån Italien till Sverige och smeker mina kinder obehagligt. Det är inte roligt längre att träffa barndomsvänner som blonderar håret, thomasifierar sina namn och försvenskar sina näsor för att få ett vanligt arbete. Ja, människor som skäms numera över sina flerfaldiga identitet!

Ja, det kommer bara dåliga nyheter i synen på människor inte minst från grannlandet Danmark. Jag känner att marken gungar under mina fötter då jag läser Danmarks nya integrationsprogram - en omänsklig produkt som får mig att rysa.

Hela förslaget till det danska integrationsprogrammet inandas ett motto som jag hatar: alla människor är inte lika. Eller vissa människor är mer värda än andra. Till och med socialbidraget och kärleken är hudfärgsrelaterad i Danmark numera. Invandrare som ej bott sju år i Sverige skall erhålla endast 50% av socialbidraget. Och invandrare i Danmark uppmanas vänta med kärlekslivet tills de fyllt 24 år: Ett av de konstigaste av de många konstiga förslagen är att att man skall ha fyllt 24 år för att kunna hämta en make eller maka från utlandet.

Och hur är det med intoleransen gentemot människor med annorlunda hudfärg, språk, religion, etnisk tillhörighet mm just nu i vårt land? Har inte attityderna mot de avvikande blivit mer positiv jämfört för tio år sedan? Vi har ändå varit många som kämpat för människors lika värde. Vår kamp måste ändå ha fött några positiva nyheter.

Ack vad jag bedrar mig då jag kastar mig över fredagens rapport från Internationella organisationen för Migration (IOM). Det är en dyster rapport som får mig att fälla tårar många gånger under läsningen: Ungefär hälften av de utomeuropeiska invandrarna anser att de ej kunnat få ett arbete på grund av sin etniska tillhörighet. 57% av iranierna och 52 % av afrikanerna känner sig illa behandlade. En liten uppgift i rapporten chockerar mig: det gäller kineserna som har varit en av dem mest nöjda grupperna i vårt land. Nästan varannan kines anser sig blivit illa behandlade på den svenska arbetsmarknaden. Det är ofattbart!

Chanserna att accepteras och behandlas som likvärdiga invånare har med andra ord minskat det senaste decenniet. Det är någon därute som ser till att främlingsrädslan cementeras i vårt land. Inte nog med det, det är någon som vill förvandla främlingsrädslan till främlingsfientlighet och rasism i vårt land.

Vad som händer i vårt land är minst sagt oroväckande: i stället för integration går vi emot desintegration som uttrycker sig så här: Inte ens var tredje i invandrare röstade vid det senaste valet, invandrarnas sjukfrånvaro är 70 procent högre än svenskarna, arbetslösheten är tre gånger högre bland invandrare än bland svenskar. Huvudvärk, sömnlöshet, oro och ångest och psykiska problem är mycket vanligare bland invandrare än bland svenskar. Självmord bland adopterade ökar allt mer. Med mera.

Ja, det är någon därute som vill att jag skall begravas med svartskalle-identiteten. Helst i något annat land än i Sverige.

Det är just för att reta just denna någon som vi startat vår hemsida Svartvitt.se

Välkomna

KURDO BAKSI författare och journalist