Juli 2004
SVIK INTE KURDERNAS DRÖMMAR!

Efter nästan 25 år återvände jag till mitt hemland Kurdistan. Det var med en blandning av förväntan och oro som jag återvände. Tack vare Saddamstatyns fall, kunde jag äntligen ta mig via Bagdad till mina kurdiska hemtrakter. Det pirrade i magen när jag landade på huvudstaden Hewlers internationella flygplats i irakiska Kurdistan. Jag var på helspänn och tårarna föll.

Jag hade kommit till mitt hemland som svensk, kurd, journalist. Jag besökte bland annat staden Halabja som bombades med kemiska stridsmedel i mars 1988. Minst 5 000 personer, som nu hedrats med ett stort monument, mördades i attacken Det land jag lämnat efter mig för ett kvartssekel sedan hade nu rest sig ur ruinerna och mådde bra på många sätt.

Tack vare FN-skyddet 1991 hade en del av mitt land förvandlats till en federalstat. Kurdiska flaggor vajade överallt, administrationsspråket och medierna var på kurdiska. Alla skrek högt överallt över att de är kurder i motsats till situationen för kurderna i Iran, Turkiet och Syrien. Det gjorde jag också.

En frö till en kurdisk stat hade såtts här oavsett vilka politiska konflikter mitt land fick utstå. Det gladde mig. Under mina tre veckor i Kurdistan märkte jag att mina landsmän sköter vårt land väl. Allt fungerar: parlamentet, adminstrationen och egen armé. Inge brist på livsmedel, elektricitet eller vatten i kontrast till det övriga Irak.

Återuppbyggnaden av de förstörda 4 882 byarna pågår för fullt. Människorna är glada och tror på framtiden. I motsats till övriga Irak är tryggheten för människornas liv självklar. Ingen fruktar för sitt liv. Alltifrån polis till utbildningsväsendet fungerar.

De nästan fem miljoner kurderna i Irak har lidit mycket under de gånga fyra decennierna. Majoriteten av de vill inte leva med Irak. Alla kurder jag talat med önskar sig leva i ett eget land med goda relationer till grannlandet Irak. En miljon och sjuhundra tusen människor har lämnat listor till Kurdistans parlament för en folkomröstning om Kurdistans framtid. Man vill ha röstsedlar med följande alternativ: ett självständigt Kurdistan, ett federalt Kurdistan eller ett autonomt Kurdistan.

Kurderna begär inte mycket egentligen: de är en egen nation, har ett eget unikt språk och lever sedan årtusenden i ett sammanhängande område mellan Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Förhoppningarna på USA var stora medan jag var i Kurdistan men det fanns också en oro. Vad händer med kurdernas framtid när USA och de andra allierade lämnar Irak t ex i januari 2006? Varför nonchalerar USA, FN och EU kurdernas krav om att deras federalstatsstatus skulle nämnas i den kända Irakresolutionen 1546 den 9 juni i år? Vad är den hemliga agendan i stormaktspolitiken? Kan USA tänka sig svika sina närmaste allierade d v s kurderna i vars land amerikanska soldater kunde fira sin Thankgiving day i säkerhet?

Det är obegripligt att USA och Västvärlden så envist håller fast vid principen om att Iraks gränser ska förbli intakta. Iraks karta har formats av pennstreck i London och det borde vid detta lag vara uppenbart för den mest enfaldige diplomat att det är en skrivbordskonstruktion som inte håller och inte kan överleva.

Kurderna är redo för självständighet. Under de gångna 13 åren har kurderna i norra Irak visat tydligt att de kan styra sitt land. Vi står därmed vid ett vägskäl där flera alternativa framtider väntar. Kurdistan kan grundas vid ett förhandlingsbord genom att det internationella samfundet ger stöd åt ett självständigt Kurdistan. Det är den självklara, logiska och sunda lösningen på ett tusenårigt drama.

Kurdistan kan också förrådas igen om det internationella samfundet inte tar situationen på allvar eller inte bryr sig om kurdernas framtid. Då öppnas en framtid av osäkerhet där situationen i ena änden av spektrumet betyder fortsatt förtryck och godtycke och i den andra änden fortsatta krig och onödig blodsspillan i många framöver.

Den demokratiska vägen till Kurdistans födelse är oändligt mer attraktiv. Det finns historiska förebilder att nya länder kan födas på demokratisk väg. Den 17 maj 1905 valde Norge att klippa banden med Sverige; norrmännen blev istället svenskarnas brödrafolk genom en folkomröstning (numera firar man 17 maj utan problem på Skansen!). För några år sedan valde Slovakien att klippa banden med Tjeckien. Allt som behövdes var en folkomröstning och ett mått av klokskap från Vaclav Havel och omvärlden.

En oberoende demokratisk kurdisk stat bland diktaturer skulle utan tvekan säkra lite mer av demokratin och freden i Mellanöstern. Synd att den politiska viljan i London och Washington saknas. Låt kurderna rösta om sin egen framtid! Och acceptera även om de vill ha ett självständigt Kurdistan!

KURDO BAKSI författare och journalist