Maj 2002
VARFÖR DRABBAS JUST SVENSKAR
MED INVANDRARBAKGRUND AV RÄTTSSKANDALER?

De senaste åren har Sverige drabbats av tre stora rättsskandaler.

I måndags blev det klart att allvarliga fel begåtts av alla de institutioner som hanterade eller utredde Osmo Vallos mystiska död i samband med att han omhändertagits av polisen i Karlstad 1995. Regeringens enmansutredare, landshövding Mats Svegfors, är upprörd efter att ha lusläst allt material kring Osmo Vallos död.

Bara två veckor tidigare, fredagen den 19 april, friade Högsta Domstolen Joy Rahman för mordet på en äldre kvinna. Då hade han avtjänat mer än åtta år av en livstidsdom i fängelse.

För nästan precis ett år sedan, i maj 2001, friades Yasser Askar av Högsta Domstolen för delaktighet i det uppmärksammade så kallade »Brother Tuck-mordet«. Även Askar hade dömts till livstids fängelse och hade vid det laget tillbringat två år bakom galler. Och sedan åtta månader dagar är tre Somalien-svesnkar utsatta för sanktioner och deras tillgångar är frysta.

I samtliga dessa fall finns en gemensam nämnare. Alla tre har invandrarbakgrund. Osmo Vallo hade finsk bakgrund, därtill rom och missbrukare - alltså tämligen lågt nere i den sociala rangordningen. Joy Rahman har sitt ursprung i Bangladesh. Yasser Askar har sina rötter i Mellanöstern.

Det finns ytterligare likheter mellan fallen. I samtliga fall har polisutredning och rättsprocess havererat i de grumligaste vatten - domstolar och åklagare har i det längsta förhalat undersökningar, vägrat granska ny bevisning och vägrat ta upp fallen till ny prövning. I fallet Osmo Vallo har konsekvenserna varit bedrövliga för den svenska rättsstaten. Världens mest respekterade människorättsorganisation, Amnesty International, publicerade redan 1997 en lång rapport om fallet, där den svenska hanteringen fick svidande kritik. Med utgångspunkt från flera vittnesmål hävdade Amnesty att polismännens hantering av Osmo Vallo var att betrakta som »tortyr« och därmed ett brott mot Sveriges åtagande att följa FN:s konvention mot tortyr och annan grym eller omänsklig behandling; ett brott mot Internationella konventionen om medborgerliga rättigheter (ICCPR) och ett brott mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta är kritik som brukar reserveras för en helt annan sorts stater än Sverige.

Amnesty rekommenderade svenska myndigheter att skyndsamt återuppta utredningen kring Osmo Vallos död. Det skulle alltså dröja ytterligare fem år innan äntligen landshövding Mats Svegfors kunde presentera en utredning som i sak ger kritikerna rätt i allt.

I fallet Joy Rahman har åklagare och myndigheter med nit och prestigelusta gränsande till enfald konsekvent försökt hindra att målet tagits upp till förnyad prövning - nästan oavsett hur mycket ny bevisning som försvaret än kunnat presentera. Att Rahman idag friats får sägas bero uteslutande på att en rad privatpersoner oförtröttligt engagerat sig i fallet.

Yasser Askar fick resning endast på grund av att en journalist, Trond Sefastsson på TV4, på bästa sändningstid kunde presentera en mängd pinsamma felaktigheter i utredningen.

En människa har alltså dött under mystiska och huvudsakligen outedda omständigheter i samband med ett polisingripande. Två människor har dömts till livstids fängelse på en bevisning som vid en närmare granskning avdunstar i tomma luften. Om dessa fall kan många kommentarer göras.

För det första skadar dessa återkommande juridiska skeppsbrott allvarligt tilltron till rättsstaten. På svenska fängelser sitter åtskilliga dömda som hävdar att de är »oskyldiga«. Vi har tidigare kunnat ta sådana bedyranden med en nypa salt i förvissning om att Sverige är en rättsstat som inte fifflar med fakta och där mycket höga beviskrav fordras. Nu är detta inte längre självklart.

För det andra måste Amnesty Internationals kritik mot Sverige tas på allvar. De internationella konventioner som Sverige undertecknat är bindande - det är inget som domstolar och myndigheter kan välja att följa eller inte följa efter behag. När brott mot mänskliga rättigheter uppdagas måste det få konsekvenser för någon.

För det tredje måste frågan ställas om det verkligen råder likhet inför lagen i demokratin Sverige? Är det bara en tillfällighet att just dessa människor med annorlunda utseende och etnisk bakgrund drabbas så brutalt av vår rättsapparat? Kan det vara så att när ord står mot ord står mellan blonda och mörkhåriga tar rättsväsendet större hänsyn till de blondas utsagor?

Frågorna är inte ovidkommande. Polis och domstolar präglas av grov segregering. Mindre än en procent av alla nämndemän har invandrarbakgrund. Knappt 100 av våra 17 000 poliser har invandrarbakgrund utanför den närmaste kulturkretsen. Siffrorna för antalet åklagare och domare med invandrarbakgrund än ännu bedrövligare. Därmed måste justitieminister Thomas Bodström snabbt gå ut med besked om vilka åtgärder han tänker vidta för att garantera det svenska rättssystemet.

KURDO BAKSI författare och journalist