November 2005
DAGS ATT SVERIGE ERKÄNNER VÄSTSAHARA!

Många svenskar åker varje år till Kanarieöarna för att fira semester. Fjorton mil från Kanarieöarnas badstränder kämpar ett folk för rätten att bestämma över sitt eget liv och sin framtid. Men hur många känner till västsahariernas kamp?

Västsahara och dess befolkning är offer för sina rikedomar: Utanför landets kuster finns ett av världens rikaste fiskevatten. Västasahara är också rikt på naturtillgångar som olja, fosfat, järn, koppar, naturgas och uran. En ironi som blivit närmast en naturlag i Afrika: deras rikedom har berövat dem deras land.

Den 31 oktober var det 30 år sedan marockanska trupper inledde en militär offesiv mot Västsahara, trots att den internationella domstolen i Haag bara två veckor tidigare avvisat Marockos och Mauretaniens anspråk på regionen. Sedan dess kämpar världens 750 000 västsaharier för att leva i frihet och erhålla sina grundläggande mänskliga rättigheter inbegripet rätten att bilda ett eget land. Hur många måste man vara för att vara värd ett eget land?

Redan i slutet av 1800-talet, vid Berlin-konferensen 1884, tilldelades Spanien Västsahara. Vid Västsaharas norra gräns möter Marocko, i söder Mauritanien, i nordväst Algeriet och i väster har landet 1500 kilometer Atlantkust. 1934 intog spanjorerna med stöd av Frankrike staden Smara och eliminerade dess historiska bibliotek som hade omkring 5 000 världsunika skrifter. Men full kontroll fick inte spanjorerna förrän 1957, efter att ha stött på hårt motstånd från de frihetstörstande västsaharierna.

När Spanien efter nästan 90 års kolonial närvaro lämnade Västasahara 1975 trodde befolkningen att de skulle få leva i frihet, men så blev det inte. Innan spanjorernas fotavtryck hann försvinna i den västsahariska ökensanden steg grannländerna Marocko och Mauritannien in i Västasahara.

Maurataniens ockupation blev kortlivad, men de Marockanska trupperna stannade och förtrycker än idag de ockuperade västsaharierna. I maj 1975 organiserade den marockanske kungen Hassan II den så kallade gröna marschen där 350 000 fattiga marockaner deltog för att införliva Västasahara med "moderlandet". 

Motivet var att komma åt de rika fosfatgruvorna och hålla drömmen om ett Stor-Marocko vid liv. Med jämna mellanrum rapporterar Amnesty International om att västsaharier  mördas, torteras, våldtas och deporteras. Men västvärlden tiger och tittar åt ett annat håll. I det tysta tillåts Marockos brutala ockupation av Västahara pågå.

Många västsaharier befinner sig i grannlandet Algeriet. Västsahariernas rop på frihet och rätten till ett eget land tycks inte nå ut. Ändå har västsahariska representanter varit tillmötesgående: helt nyligen frigavs till exempel marockanska fångar. Men den marockanska Rabat-regeringen avfärdar kategoriskt alla förslag till kompromisser. Under tiden rapporteras hungerstrejker, arresteringar, mord och våldtäkter. 

FN lovade 1991 att västsaharierna skulle tillåtas en folkomröstning om sin framtid i enlighet med den så kallade Baker-planen. Marocko lyckades att stoppa folkomröstningen eftersom landet "är rädd för folkomröstningens resultat". Motiveringen låter konstig, till exempel påstår man kallt att alla marockaner är västsharier. FN låter det ske, trots att 78 stater hittills har erkänt den västsahariska staten SADR - dock inte Sverige.

– Sverige har slutat ha egen utrikespolitik utan anammar bara EU:s politik. Norge har en mycket modigare politik för Västsahara och mot Marocko, säger Amhamed Khadadd, styrelseledamot i västsahariska befrielserörelsen Polisario Front.

Khadad har flugit från de västahariska flyktinglägren för att söka stöd och solidaritet i Europa. Han är besviken på västvärldens syn på hans hemland. Inte minst sedan han träffat Sveriges utrikesminister Laila Freivalds.

Det är dags att Sverige tar ställning och påverkar FN för att påskynda en folkomröstning om Västsahara. Det är dags att låta 165 000 västsahariska flyktingar i Algeriet få återvända hem.