Oktober 2004
FÖRST BÖR TURKIET TA ETT STORT STEG MOT DEMOKRATIN!

Det finns några få viktiga saker i livet som man kan vara riktigt säker på. Ens eget namn borde rimligen vara ett av dem. Jag vet att jag heter Kurdo, men på mitt ID-kort står det något helt annat. Mina föräldrar bedyrar att jag är född den 5 april men på mitt ID-kort står den 5 juni eftersom en tjänsteman i Turkiet bestämde godtyckligt en födelsedag åt mig!

Jag har sagt att jag är kurd så länge jag kan minnas men Ankara-regimens olika representanter hävdar bestämt att jag är turk, ja t o m en bergsturk. På grund av denna etniska diskriminering har jag haft ett liv fyllt av tragedi trots att jag endast tillbringade mina första 15 år i den turkiska delen av Kurdistan.

Varför har jag det så här och är jag ensam om det? För 80 år sedan förbjöds i den turkiska författningen kurdernas språk, etnicitet , kultur - ja existens. Sedan dess nekas vi kurder våra namn, många gånger födelsedatum på ID-korten och förstås vår etniska identitet. Nej, jag är inte ensam om att ha en massa oklarheter i mina identitetshandlingar. Jag har sisådär 20 miljoner kurder i Turkiet med mig. Jag är med andra ord i ett stort förtryckt sällskap som världen sällan bryr sig om.

Ännu 80 år efter Turkiets första författning rapporteras nästan dagligen att turkiska domstolar förbjuder kurdiska barnnamn som Jelya, Newroz, Nupelda, Berfin, Berxwedan osv. eftersom namnen anses innehålla "fientligt beteende mot den turkiska staten".

Kurdiska kärlekssånger som bl a sjungs av de svenska medborgarna Shiwan Perwer, Beytocan och Kicki Oscarsson förbjuds i listor som det turkiska inrikesdepartementet sänder till musikhandlarna. Böcker, tidningar och tidskrifter förbjuds på löpande band. Hemspråkslärare som skickar en treradig inbjudan på kurdiska till sina elevers föräldrar riskerar flera års fängelse.

Det kurdiska språket har inte fåttt sin frihet fastän Ankara-regimens representanter påstår det i utlandet. Det kurdiska språket antas vara en dialekt av det turkiska språket. Turkiet har långt kvar till demokrati även efter att de sju reformpaketen som antagits av parlamentet i Ankara.

Jag delar uppfattningen att Turkiet bör bli medlem i EU, dock vill jag det på lång sikt. Jag förstår inte varför de svenska politikerna och ledarskribenterna har så bråttom med det. Att Turkiet väntat 41 år är ingen logisk förevändning.

Viktigt att notera är att kurderna ännu inte har erkänts som folkgrupp. Lagnr 2820 i turkiska straffbalken, även efter de sju reformpaketen, förbjuder t ex att i en text, eller partipolitiskt program påstå att det existerar kurder i Turkiet.

Cypernfrågan och alla de som förlorat sina anhöriga där får vi inte heller glömma. Till en viss del har låsningarna kring Cypern brutits upp, men ett faktum kvarstår: I och med Cypern är medlem i EU sedan den 1 maj i år är Turkiet det enda land som kränker och ockuperar EU-territotium. Detta är en allvarlig sak som bortglöms i debatten om Turkiets EU-medlemskap!

EU-rapportören Gunther Verhaugens lägesrapport om demokratin och mänskliga rättigheter i Turkiet innehåller flera ljuspunkter och utan tvekan är Verhaugen positiv gentemot Turkiet i rappporten, men i slutänden är det EU-toppmötetet som fattar beslut om Turkiets öde. Chanserna att Turkiet inom tre månader skall genomföra radikala förändringa angående de mänskliga rättigheterna är givertvis noll. Därför bör inte Turkiet genast börja förhandla om EU-medlemskap.

Låt Turkiet ta ett stort steg mot demokratin innan landet tar ett steg mot Europa.

Till slut: ett land som berövar ett folk deras språk, namn, födelsedatum, etnicitet och kultur med hjälp av några hundra lagparagrafer i sin författning förtjänar ännu inte att börja förhandla om EU-medlemskap.

KURDO BAKSI författare och journalist